Jean-whatever

det var en gång en mimare.
en mimare som var bra med orden.
nu befinner han sig i norge
(och jag tror att han har lämnat tightsen hemma)
men han är lika bra för det.

jag kopierar:

så man går hem ensam
tillsammans med sommarens sista dödsryckning
mot en ny men bekant tid
med musik man brukade lyssna på för tre-fyra år sedan
och tända ljus som enda utsmyckning.
det känns lite som dödslängtan
när man uppskattar sensommarens kyliga nätter.
men jag antar att när livet bjuder en hängsnara
är det bästa man kan göra att tacka och ta emot
knyta om den och sätta i håret som rosetter.

- - - - -

ibland när man hör regnet eskalera
vill man bara att det ska fortsätta
och regna mera, mera, mera
tills man kan se ut genom fönstret och fundera
över vad som är luft och vad som är vatten
där ute.
hur mycket måste det regna
för att man inte ska kunna andas?
och hur mycket tid är värd att ägna
åt att försöka?

ni förstår vad jag menar va?
här kan ni njuta av hans texter:
http://spadersju.blogg.se/